VILLAN

Han hade hund, han hade familj, men han hade inte villa och alltså började han bygga: Varje ledig timma, varje ledig krona gick till villabygget. Han tomtade, han murade. han målade, han skruvade, han sågade, han spikade, han bankade, och banklån långt upp över örona men redan om fem år skulle villan bära sig sa kalkylen glatt.
     "Och!" sa han själv "Barn bör växa upp i villa! Det blir bättre familjesammanhållning i villa!"
     Barn ja. Familj ja. Eftersom han jämt var i utkanten av staden såg han sällan sin familj. Men! Men när villan väl var klar,då! Då skulle familjelivet flamma upp! Då skulle han sitta framför brasan med familj till höger och vänster och hund bakom ryggen, och så skulle han säga först något klokt, så något tryggt, så kanske något klokt igen och alla skulle beundra och respektera honom, inte minst hunden: Arf, arf, arf!
     Men just nu såg han måttligt klok ut där han bankade och bankade, och murade och murade, och slet och slet, och njöt och njöt vid tanken på hur bra allt skulle bli i framtiden. Då! Då skulle allt bli bra.
     Familjelivet började knaka i fogarna men det märkte han inte där han i sitt bygge slet sin taktfasta fogsvans.
     Och frun bedrog honom men det märkte han inte heller där han stod i en grop för att gräva ner ett rör, eller vad man nu brukar göra i gropar.
     Barna gled omkring på ostadiga barnaben i det virriga samhälle som man med så stor möda fått fram men det märkte han inte när han drog åt en mutter, som fäste en bult, i en vägg, i en villa, i en utkant i en stad.
     Men hunden verkade vara som vanligt och så blev det julafton, och då var man visst tvungen vara hemma. Nu såg han sin familj för första gången på länge. Ingen direkt vacker syn. Inte tryggt, inte klokt, verkade mest bara vara virrigt.
     "Men snart, snart är villan klar!" sa han som om han varit jultomten. Ingen sa emot, ingen höll med, ingen sa något särskilt, man åt kanske nötter, eller teve.
     Frun försökte tala med honom om barna som inte riktigt mådde bra, som inte riktigt skötte sig, som växte, som krympte, som hade problem, som hade skola, som hade betyg, som var ett elände, och ansvar, och så, och det, och så vidare.
     "Det ordnar sig!" mumlade han sömnigt men frun trodde inte att det skulle ordna sig, i alla fall inte av sig själv, Frun hade nämligen börjat tänka på egen hand, först mest för att ha något att göra när mannen bara byggde och byggde.
     "Bara villan blir klar!" sa han, log saligt och sov.
     Nästa dag (juldagen) iväg tidigt med spiklåda, hammare, såg i handen och sång i själen och sent, sent hem.
     Jobba bygga, jobba bygga, jobba bygga. Bygga jobba, bygga jobba, bygga jobba. Jobba bygga sova, jobba bygga sova, jobba bygga sova och så vidare.
     Fru och barn försvann allt längre bort, fast bodde förstås kvar på samma ställe, och inte gick det särskilt dåligt för barna heller. Barna skärpte sig på egen hand, utan faderns trygga och kloka gnäll (brukar bli bäst) och skolan slussade slött alla vidare, klass för klass och något barn började visst arbeta med något.
     Och fadern bankade, målade, murade, putsade och pustade och frun bedrog alltså den stackaren, det är ju nästan för hemskt! Njamen. Nä det gjorde hon väl egentligen inte. Det var väl egentligen han som började. Han bedrog henne med en hammare (dunk, dunk, dunk) med en skruvmejsel(gnid, gnid, gnid) med en borrmaskin (rrr, rrr, rrr) och hon låg med en annan man ( för det gjorde hon ju) men hon hade hellre legat med honom men det var bara det att när han var hemma så var han helt borta (snark, snark, snark) och någon gång låg hon alltså med en annan man (han var visst brevbärare) och dom då: Dunk, dunk, dunk! Gnid, gnid, gnid! Gnissel, flämt, gnissel! Rrr, rrr RRR!, JA!
     "Var det bra för dig också?"
     "Inte särskilt. Men det är ju inte så ofta, så det är skönt ändå."
    "Nå, dä va ju jättefint! Nä! Nu måst ja ut me korsbanden! Häjhäj!" (Ty inte nog med att han var brevbärare, han var norrlänning också. En mångsidig man med andra ord men ändå en bifigur i denna text, vidare:)
     Och villan? Villan växte som villor brukar göra om man vattnar och gödslar med skruv, spik, målarfärg och pengar, pengar, pengar. Villan växte och växte och en vacker dag var villan faktiskt färdig.
     Villan var färdig. Och han var färdig. Inte en spik kvar att bang, bang, bang, inte en skruv kvar att gnissel, flämt, gnissel, inte en fläckjävel kvar att svasch, svasch, svasch, måla!
     Han blev alldeles yr när hans villavärld plötsligt slutade snurra.
     "Jag är färdig!" sa han högtidligt "Villan är klar!"
     Han vände sig om för att be familjen flytta in. Men ingen familj stod bakom honom och applåderade. En son var i Borås, en annan var utomlands, en tredje (fast det var väl en flicka) gick fortfarande i skolan och frun hade börjat jobba halvtid på posten.
     Alla hade sitt. Ingen brydde sig ett dyft om villan: "Nä det blir för långa resor! Va ska vi ända dit ut å göra? Vi bor kvar i stan!" Inte ens hunden var intresserad av att flytta.
     Villan stod där vackert. Klar och tom. Villan var färdig, han var också färdig, nu stod han där vackert där han satt i soffan.
     I tre dygn bodde han ensam i villan men nerverna som slumrat sött i många år vaknade, kröp fram och började gnaga på honom. Inget hjälpte, inte ens alkohol, och då har det gått långt. Det är ett helvete att få in nerver i huset säger dom. Det enda som egentligen hjälper mot nerver är att lösa alla problem, men det är ofta lättare att säga än att göra.
     Och han var ovan tänka, han var ovan fatta beslut. Hårt blev det, väldigt hårt, men till sist blev det i alla fall ett beslut.
     Sent samma natt smög han ut med en bensindunk och tände eld på sin villa. Det var en bra villa, och den brann bra också visade det sig snart.
     Han bytte om till pyjamas och ringde sen till brandkåren: "Johej, är det hos brannkårn? Vabra, då har ja kommi rätt! Hur har ni de? Vabra, jo ja mår också bra! Ja vet att det är sent, men ja unnrar ändå, har ni tid titta förbi mig några gubbar? Jo de brinner och står i utta bara fanken, ingen rök utan eld som man säger. Jo verkar väl nästan som om hela min nya fina villa håller på att brinna upp, eller heter det brinna ner, va säger ni som är proffs?"
     "Detaljer!" sa brandkåren "Adress eller dylikt skulle underlätta en hel del!"
     Brandkåren var ironisk. Det var inte snällt av brandkåren men i gengäld var brandkåren snabb. Fast inte tillräckligt.
     Brandkåren kom, ryckte yrkesskickligt på axlarna, sprutade lite för syns skull och åkte hem igen.
    Nästa morgon återstod bara pyrande aska och en sotig skorsten. Men mitt i allt pyrande
 stod han med sin svartbrända hammare och bankade lyckligt rätt ner i askan, bank, bank, bank. Bygga, bygga, bygga. Bara börja om igen från början: Han hade hund, han hade familj, men han hade inte villa, och alltså började han bygga:

    " Hvad mer, om Villan oss bedrager,
       Blott hon vår lefnad lycklig gör."