Hon fick frågan av en granne: "Vad skulle du rädda först av allt om det började brinna?"
Och Hon svarade: "Först av allt skulle jag rädda bilderna på barnen!"
"Varför då?" undrade grannen som nog kunde tänka sig att rädda andra saker än familjefoton.
"Om bilderna på barnen försvinner, så försvinner också barnens barndom!" sa Hon.
"Gör den? Hurdå?" undrade grannen, som tydligen var dum, eller dylikt.
Men vad brydde Hon sig om dumma grannar.
Hon visste vad som var viktigt.
Och Hon var beredd på allt.
Inte minst på bränder.
Och Hon litade inte ett dugg på data-bilder, men vem gör väl det.
Så Hon hade samtliga barnabilder som fina färgfoton konstfullt fastkletade i fotoalbum.
Barn efter barn, bild efter bild, år efter år, och hela tiden tillkom det pinfärska bilder.
Och nu, efter alla dessa fotograferade år, hade det blivit en rejäl albumbunt. Nu var det tungt
värre att bära på alla bilder, men Hon var stark, inga problem.
Och en vacker dag började det brinna. Det var, som sagt, vackert, det var varmt, det blåste rejält,
och värst av allt var väl att det var väldigt torrt i skog och mark.
Det pyrde och stod i, och snart brann en närbelägen skog, närbelägna skogar bör man se upp med.
Och elden spred sig glatt, som eldar brukar göra, och nalkades nu obevekligt hennes hus.
Och huset, som väl kanske snarare var en villa, fattade eld.
Det gick fort för huset att fatta eld, väldigt fort gick det, och det fanns absolut inget Hon kunde göra.
Det där gamla tricket med vattenslang, och spruta själv och det, var inte ens lönt att tänka på.
Nä, det var bara att ringa Brandkåren, och avvakta.
Och Brandkåren? Ja, Brandkåren hade en hel del annat på gång just då. Brandkåren skötte sin
viktiga fysiska träning medelst en fotbollsmatch mot en närliggande brandkår.
Så det tog tid för Brandkåren att dels inse allvaret, och dels anlända.
Men till sist kom förstås Brandkåren, muntert tutande som seden var.
Fast då var det inte mycket kvar av villan. Mycket kvar av villan var det verkligen inte, men ändå
mötte Brandkåren till sin förvåning en påfallande glad kvinna som satt på en stor resväska
försedd med finurliga små hjul.
"Jag lyckades rädda det viktigaste!" sa den glada kvinnan till den häpna Brandkåren.
"Jaså? Jaha? Det var ju bra, vad räddade du?" undrade Brandkåren intresserat.
"Bilderna på barnen!" sa Hon triumferande "Varenda bild av varteviga barn är bevarat i den här
resväskan! Inga problem!"
"Det är inte ofta vi möter människor som är glada när deras hus just brunnit upp. Eller, brunnit ner,
om man nu föredrar det uttrycket?" sa Brandkåren lätt förbryllat, fast han ändå var rätt van vid
konstiga bränder och konstiga människor.
"Och var befinner sig barnen nu då?" frågade Brandkåren.
"Jag räddade det viktigaste - bilderna på barnen!" upprepade Hon förtjust.
"Ja? Jo, vi hörde det." sa Brandkåren "Det var ju bra, och barnen var alltså inte hemma när
branden bröt ut?"
"Det har jag ingen aning om!" sa Hon glatt "Barn kommer och går lite hur som helst nuförtiden.
Annat var det förr, tycker inte ni det också?"
Brandkåren visste inte riktigt vad han skulle tycka, så han höll klokt nog tyst.
"Barn ska synas, inte höras, men jag anser att barn gör sig allra bäst på bild! På precis samma sätt
som verkligheten gör sig bäst på bio! Anser inte ni det också?"
Men Brandkåren visste inte vad han skulle anse om detta, så han nöjde sig med att mja-a,
lite lagom diffust sådär.
Huset var uppbrunnet. Villan var nedbrunnen. Nu fanns där bara en rykande färsk askhög.
Men allt hade tydligen ändå gått bra, för det hade det väl?
Men Brandkåren lämnade för säkerhets skull kvar en Brandgubbe ,som ändå var värdelös i fotboll,
och avslutade sin stronga insats med att röra om i askhögen och i manlig kör säga:
"Huvudsaken var att ingen kom till skada!"
"Jag vet inte ett dyft om skadeläget!" sa Hon ointresserat "För mig var det enda viktiga att rädda
bilderna på barnen!"
"Jo, visst kan det vara trevligt med bilder på barn" instämde den kvarlämnade Brandgubben, som
ändå var värdelös på fotboll, "Har du fått någon kontakt med dina barn än?"
"Kontakt och kontakt, hur barnen har det, och hur dom mår vet jag inget om, och var dom är, och
vad dom gör, vet jag ännu mindre om. Och jag kan inte ens påstå att jag bryr mig så särskilt heller.
Det finns så förskräckligt många barn nuförtiden, annat var det förr! Skulle man ständigt bry sig om
sina barn skulle man inte hinna med något annat. Jag har haft fullt upp med att försöka hålla ordning på
bilderna på barnen! Det har varit ett heltidsjobb för mig i snart tjugo år!"
Den kvarlämnade Brandgubben började misstänka att allt kanske ändå inte hade gått fullt så bra
som man först hade trott?
För det verkade finnas en hel del frågetecken?
Frågetecken, som han helst inte ville räta ut?
Men det skulle förstås vara väldigt oartigt att fråga rent ut var barnen befann i detta nu?
Det fanns säkert någon naturlig förklaring till barnens oförklarliga frånvaro och tystnad?
"För det brukar alltid finnas naturliga förklaringar! Inte minst till barn och bränder!" tänkte
Brandgubben, utan att ändå vara helt nöjd med denna i och för sig rätt vanliga tanke.
"Men! Hur som helst är jag brandman - och inte dagisfröken! Och det är väl ändå en viss skillnad!?"
avrundade han sitt tänkande för dagen.
Ja, iland kör det ihop sig, även för brandgubbar.
Först fotboll, sen en brand, och sen ett stort frågetecken!
Men nu ansåg, och insåg, han att det verkligen var dags för honom att sluta tänka och sätta punkt,
och gjorde så.
