Jag hade väldigt ont om pengar där ett tag, men då var det en Granne som tipsade om att man kunde sälja sin själ till Djävulen.
"Till Djävulen?" sa jag förvånat "Vad ska han ha min själ till?"
Grannen visste inte riktigt, men han hade hört att Djävulen samlade på själar.
"Varför då?" undrade jag.
"Jaa, det är kanske mest för att reta upp Jesus, och dom där två andra, gissar jag?" gissade Grannen.
"Jaha?" sa jag "Men hur mycket betalar han för en själ?"
"Man kan nog få ut en hel del?" trodde Grannen.
Grannar tror så mycket, men hur som helst var jag i stort behov av pengar.
"Hur får man kontakt med den där jäveln då?" frågade jag Grannen, som i alla fall verkade vara lite mer insatt i saken än vad jag var.
"Jaa, kontakt och kontakt? Det lär ha något med korsvägar att göra?" hade Grannen hört.
"Korsvägar? Hurdå korsvägar?"
"Jaa, man ska visst gå till första bästa korsväg, mitt i natten förstås, och där ropa hanses namn, så ska visst resten ordna sig av sig själv?"
"Har du själv provat det där?" undrade jag skeptiskt.
"Nää, inte personligen, men jag känner en, som kände en som provat, fast han är förstås död nu."
"Dö ska vi alla" sa jag världsvant "Men hur mycket betalt fick han?"
"Det sa han inte, eftersom han är död, men dom sa att han var ganska gladlynt där ett tag precis efter att han sålt, alltså just innan han dog."
Jag var tveksam. Jag var väldigt tveksam. Visst var jag tveksam, men jag behövde pengar nå så in i spisen...
Så redan samma natt var jag ute vid byns enda rejäla korsväg. Det var mörkt, det var kallt, det var kusligt värre, som det ofta blir vid korsvägar nattetid, och dessutom regnade det.
Det var kort sagt ett jävla väder. Jag tvekade. Och jag tvekade igen. Men till sist uttalade jag hanses namn, fast väldigt tyst. Och inget hände.
"Det var väl det jag tänkte!" tänkte jag och funderade på att ge upp och gå hem. Men det var det där med betalningen som lockade. Man skulle visst få ut summan i guld och allt, hade jag hört...
Men just som jag verkligen tänkte ge upp och gå hem stod Han plötsligt där precis framför mig.
Ibland blir man som paff. Och samtidigt rädd, fast Han var förstås betydligt mindre till växten än jag hade väntat mig. Och klädseln var minst sagt besynnerlig. Kanske att "gammaldags" bäst skulle beskriva hans klädsel, och skorna ska vi bara inte prata om.
Men ändå. Men ändå hade Han någon slags utstrålning, eller kanske "pondus" som man sa förr.
"Nå!?" sa Han uppfordrande.
"Jo!" stammade jag "Jag funderar på att sälja min själ, men det beror förstås helt och hållet på priset, och det?"
"Det är så många som vill sälja själar!" sa Djävulen surt "Men marknaden är övermättad och priserna rasar!"
"Jo, men det är en fin själ!" försökte jag.
"Det säger alla!" sa Djävulen som naturligtvis var en slipad affärsman eftersom han handlat med själar i gu vet hur många år.
Så nu gällde det att tala för min sak, och för min själ: "Den är så himla lätt och behändig att jag ofta glömmer bort att jag ens har kvar den! Och numera använder jag den inte ens på söndagar! Det är helt enkelt en själ i nyskick!" sa jag käckt.
"Håll fram så får jag se!" sa Djävulen kallt.
Och jag höll fram.
Djävulen granskade min själ från alla tänkbara håll och kanter. Och fnyste sakkunnigt. Men till sist muttrade han: "Tja? Egentligen inte mycket att ha! En typiskt banal själs-trasa! Du skulle ha vårdat den bättre!"
"Jag vet, jag vet!" sa jag nervöst "Men du kan väl ändå ge ett bud?"
"Som du förstår undviker jag ordet bud!" sa Djävulen irriterat.
"Jag förstår, jag förstår!" sa jag som inte förstod ett dyft "Men hur mycket kan jag få betalt?"
"Absolut inte mer än tusen!"
"Jag hade väntat mig minst det dubbla..." sa jag besviket.
"Det var förr det!" sa Djävulen "Förr, då folk verkligen trodde på Gud, och på religion, och allt det där tjafset. Och ju mer folk trodde, desto bättre fick folk betalt för sina själar."
"Jag förstår?" sa jag som inte förstod ett dugg av marknadsekonomin när det gällde själar.
"Så en typisk svensk nutida ateistsjäl är så gott som värdelös, och duger på sin höjd till, ja duger väl egentligen inte till ingenting!"
"En tusenlapp?" sa jag dystert "Jag har skulder upp över örona, och så måste jag skaffa nya glasögon eftersom jag råka tappa mina gamla i havet när jag åkte till Åland."
"Det blir ofta så med Åland och glasögon" sa Djävulen som förstås hade varit med om en hel del under sin långa, långa livstid "Nå! Hur vill du ha det?"
Jag tvekade och tvekade. Men att tveka hjälpte som vanligt inte ett dugg.
"Nå! Slår du till eller inte?" sa Djävulen "Jag har inte hela natten på mig! Det finns väldigt många säljare som väntar vid väldigt många korsvägar!"
"Vänta, jag tänker!" sa jag.
"Tänka får du göra i himlen!" sa Djävulen.
"Får jag?" sa jag förvånat.
"Nja, det får du kanske inte, men himlen är hur som helst rysligt överskattad!"
"Har DU varit där?" frågade jag förvånat.
"Inte personligen, men jag känner en som varit ända framme vid porten och där hört att himlen är himla tråkig. Nog om detta tråkiga ämne, NÅ!?
Men jag tvekade på.
"Många vilja sälja men blott en är villig att köpa!" påpekade Djävulen helt riktigt "Men till och med jag som varit så länge i branschen funderar så smått på att helt lägga ner rörelsen. Men vad skulle jag då göra istället, det är frågan? Skulle jag börja spela boule, eller bli tvungen att ägna mig åt någon annan idiotisk pensionärsverksamhet? Nejnej, det vore inget för mig, även om dagens småtrista själar är av usel kvalité jämfört med till exempel medeltida själar. Det var grejer det! Nå!?"
Och Djävulen höll fram pengarna och frestade mig, som hans sed varit sedan urminnes tider: "Här är pengarna" Prutat och klart! Hur vill du ha det? Ja, eller nej!?"
Jag var fortfarande tveksam, men tänkte: "Ävafan ska ja med en mossig gammal själstrasa till i vår moderna tid!?"
Ord som jag sedermera stundtals skulle komma att ångra.
"Ja! Vi säger väl så!" sa jag och tog emot pengarna, som bestod av två smutsiga och skrynkliga femhundringar. Guld var det då sannerligen inte.
Och just som jag tog emot sedlarna försvann Djävulen, utan ens ett poff till avsked.
Djävulen gick alltså upp i rök, som man sa förr, men samtidigt kändes det som om något inom mig också försvann.
Det var det, det. Jag kände mig i alla fall delvis lättad och promenerade sakta hem i natten för att sova på saken. Fast det egentligen var för sent för att sova på någon som helst sak.
Ja, det var det, det, och åren gick, som år brukar göra. Och det enda intressanta som hände var väl att jag blev äldre och äldre för varje år som gick.
Många undrade om jag ångrade mig, men mitt standardsvar var: "Ångra? Aldrig! Det var bara skönt att bli av med den där dumma gamla själstrasan!"
Men ibland svarade jag: "Ångra och ångra? Ånger är en komplicerad känsla, som inte är så lätt att utreda så här i en hast, och dessutom utomhus!"
Men för det mesta svarar jag inte alls på deras nyfikna frågor. Vad i helvete har Folk med min själ att göra? Min själ är min! Eller har i varje fall varit min! Och det kan väl ändå aldrig vara fel att bli aningen lättare när man obevekligt blir aningen äldre?
