BILDERNA PÅ BARNEN

 Hon fick frågan av en granne: "Vad skulle du rädda först av allt om det började brinna?"

Och Hon svarade: "Först av allt skulle jag rädda bilderna på barnen!"

"Varför då?" undrade grannen som nog kunde tänka sig att rädda andra saker än familjefoton.

"Om bilderna på barnen försvinner, så försvinner också barnens barndom!" sa Hon.

"Gör den? Hurdå?" undrade grannen, som tydligen var dum, eller dylikt.

Men vad brydde Hon sig om dumma grannar.

Hon visste vad som var viktigt.

Och Hon var beredd på allt.

Inte minst på bränder.

Och Hon litade inte ett dugg på data-bilder, men vem gör väl det.

Så Hon hade samtliga barnabilder som fina färgfoton konstfullt fastkletade i fotoalbum.

Barn efter barn, bild efter bild, år efter år, och hela tiden tillkom det pinfärska bilder.

Och nu, efter alla dessa fotograferade år, hade det blivit en rejäl albumbunt. Nu var det tungt

värre att bära på alla bilder, men Hon var stark, inga problem.

Och en vacker dag började det brinna.  Det var, som sagt, vackert, det var varmt, det blåste rejält,

och värst av allt var väl att det var väldigt torrt i skog och mark.

Det pyrde och stod i, och snart brann en närbelägen skog, närbelägna skogar bör man se upp med.

Och elden spred sig glatt, som eldar brukar göra, och nalkades nu obevekligt hennes hus.

Och huset, som väl kanske snarare var en villa, fattade eld.

Det gick fort för huset att fatta eld, väldigt fort gick det, och det fanns absolut inget Hon kunde göra.

Det där gamla tricket med vattenslang, och spruta själv och det, var inte ens lönt  att tänka på.

Nä, det var bara att ringa Brandkåren, och avvakta.

Och Brandkåren? Ja, Brandkåren hade en hel del annat på gång just då. Brandkåren skötte sin

viktiga fysiska träning medelst en fotbollsmatch mot en närliggande brandkår.

Så det tog tid för Brandkåren att dels inse allvaret, och dels anlända.

Men till sist kom förstås Brandkåren, muntert tutande som seden var.

Fast då var det inte mycket kvar av villan. Mycket kvar av villan var det verkligen inte, men ändå

mötte Brandkåren till sin förvåning en påfallande glad kvinna som satt på en stor resväska

försedd med finurliga små hjul.

"Jag lyckades rädda det viktigaste!" sa den glada kvinnan till den häpna Brandkåren.

"Jaså? Jaha? Det var ju bra, vad räddade du?" undrade Brandkåren intresserat.

"Bilderna på barnen!" sa Hon triumferande "Varenda bild av varteviga barn är bevarat i den här

resväskan! Inga problem!"

"Det är inte ofta vi möter människor som är glada när deras hus just brunnit upp. Eller, brunnit ner,

om man nu föredrar det uttrycket?" sa Brandkåren lätt förbryllat, fast han ändå var rätt van vid

konstiga bränder och konstiga människor.

"Och var befinner sig barnen nu då?" frågade Brandkåren.

"Jag räddade det viktigaste - bilderna på barnen!" upprepade Hon förtjust.

"Ja? Jo, vi hörde det." sa Brandkåren "Det var ju bra, och barnen var alltså inte hemma när

branden bröt ut?"

"Det har jag ingen aning om!" sa Hon glatt "Barn kommer och går lite hur som helst nuförtiden.

Annat var det förr, tycker inte ni det också?"

Brandkåren visste inte riktigt vad han skulle tycka, så han höll klokt nog tyst.

"Barn ska synas, inte höras, men jag anser att barn gör sig allra bäst på bild! På precis samma sätt

som verkligheten gör sig bäst på bio! Anser inte ni det också?"

Men Brandkåren visste inte vad han skulle anse om detta, så han nöjde sig med att mja-a,

lite lagom diffust sådär.

Huset var uppbrunnet. Villan var nedbrunnen. Nu fanns där bara en rykande färsk askhög.

Men allt hade tydligen ändå gått bra, för det hade det väl?

Men Brandkåren lämnade för säkerhets skull kvar en Brandgubbe ,som ändå var värdelös i fotboll,

och avslutade sin stronga insats med att röra om i askhögen och i manlig kör säga:

"Huvudsaken var att ingen kom till skada!"

"Jag vet inte ett dyft om skadeläget!" sa Hon ointresserat "För mig var det enda viktiga att rädda 

bilderna på barnen!"

"Jo, visst kan det vara trevligt med bilder på barn" instämde den kvarlämnade Brandgubben, som

ändå var värdelös på fotboll, "Har du fått någon kontakt med dina barn än?"

"Kontakt och kontakt, hur barnen har det, och hur dom mår vet jag inget om, och var dom är, och

vad dom gör, vet jag ännu mindre om. Och jag kan inte ens påstå att jag bryr mig så särskilt heller.

Det finns så förskräckligt många barn nuförtiden, annat var det förr! Skulle man ständigt bry sig om

sina barn skulle man inte hinna med något annat. Jag har haft fullt upp med att försöka hålla ordning på

bilderna på barnen! Det har varit ett heltidsjobb för mig i snart tjugo år!"

Den kvarlämnade Brandgubben började misstänka att allt kanske ändå inte hade gått fullt så bra

som man först hade trott?

För det verkade finnas en hel del frågetecken?

Frågetecken, som han helst inte ville räta ut?

Men det skulle förstås vara väldigt oartigt att fråga rent ut var barnen befann i detta nu?

Det fanns säkert någon naturlig förklaring till barnens oförklarliga frånvaro och tystnad?

"För det brukar alltid finnas naturliga förklaringar! Inte minst till barn och bränder!" tänkte

Brandgubben, utan att ändå vara helt nöjd med denna i och för sig rätt vanliga tanke.

"Men! Hur som helst är jag brandman - och inte dagisfröken! Och det är väl ändå en viss skillnad!?"

avrundade han sitt tänkande för dagen.

Ja, iland kör det ihop sig, även för brandgubbar.

Först fotboll, sen en brand, och sen ett stort frågetecken!

Men nu ansåg, och insåg, han att det verkligen var dags för honom att sluta tänka och sätta punkt,  

och gjorde så.

DOM KOM!

Länge, länge hade man spekulerat och stått i: "Finns det liv därute i rymden, eller inte!?"

Men längre än till att spekulera hade man aldrig kommit, och det är inte särskilt långt.

 Men man fortsatte ändå att spekulera: "Finns det liv därute?"

Och det fanns det, för en vacker dag landade ett rymdskepp fullastat med UFO-tingar i en öken som visade sig vara väl lämpad för rymdskeppslandning.

Och det blev förstås ett himla hallå.

UFO-tingarna dominerade nyhetsflödet i dagar, veckor och månader.

För visst var det spännande! Spännande värre! Tänk att DOM verkligen kom till sist!?

Och att DOM dessutom såg ut som väntat: Ganska små, ganska gröna, och med ganska stora men helt hårlösa huvuden. Precis som väntat.

Och vapen hade DOM förstås, som också såg ut ungefär som väntat. Jättefarliga och jättefinurliga vapen, som dock bara experter fick titta närmare på, och i bästa fall provskjuta.

Och själva rymdskeppet såg väl också ut ungefär som väntat? Fast, kanske ändå lite mindre imponerande än rymdskepp brukade se ut på bio? För verkligheten hänger inte alltid med i biosvängarna. Det är fördelen med bio, eller om det kanske är nackdelen?

Och UFO-tingarna hade förstås en hel del att berätta, som man ju brukar ha efter en resa.

Och experterna, forskarna och specialisterna var såväl lyriska som hysteriska.

För det mesta som UFO-tingarna hade att komma med, visade sig snart vara av intresse enbart för experter, forskare och specialister. Vanligt Folk hade inte mycket att hämta.

Och UFO-tingarnas allmänna budskap var väl mest ett ganska vagt prat om fred, frihet, samarbete, och liknande.

Och förstås, att vi alla var precis lika, fast vi ibland fått olika kulörer klistrade på vår hud, men det skulle man helst bortse från.

Alltså, i stort sett, det gamla vanliga tugget om alla-mänskors-lika-värde, som många mänskor redan hunnit tröttna på.

Men, när detta budskap nu kom ända från yttre rymden kändes det väl ändå liksom lite djupsinnigare.

Men, för det började dyka upp några "men" då och då: "Men hade det inte varit roligare om DOM sett LITE annorlunda ut än väntat?"

"Och om DOM kommit med LITE mer spännande budskap än det gamla vanliga tugget?"

"Och om deras rymdskepp varit lite mer, vad ska jag säga, varit LITE mer biomässigt?"

Men det är klart, hur som helst, var det hela ändå, väldigt väldigt spännande!

Så det blev många spännande dagar, många spännande veckor, många spännande månader, men inte särskilt många spännande år.

Jo, förstås många spännande år för forskare, experter och specialister, men knappast för Vanligt Folk.

För, hur som helst, när allt kom omkring, hur det nu än var, så hade man ju faktiskt ett jobb att sköta. Och att sköta ett jobb tar den tid det tar.

Och Vanligt Folk fick förstås en hel del annat att tänka på när tiden gick. För det gjorde den, tiden fortsatte att gå, precis som vanligt, och varför skulle tiden sluta gå, bara för att det landat ett tjog utomlänningar?

Man vart till sist som van vid att DOM hade kommit till sist.

"Jaha? Det var det, det!" Och det var det, väl.

Så Vanligt Folk återgick till sina vanliga liv, och det gjorde Vanligt Folk helt rätt i.

För när allt kom omkring, var det hela väl ändå inte SÅ himla märkvärdigt?

"Hade det varit Jesus som landat - DÅ hade det varit en helt annan sak!" Sa man nu på sina håll.

Och det var sannerligen inte bara på religiösa håll som man sa så.

För det är inte alls ovanligt att Vanligt Folk vänjer sig vid lite av varje, för Vanligt Folk har för det mesta inte mycket annat att välja på. 

DEN DÄR GAMLA TRASAN

 Jag hade väldigt ont om pengar där ett tag, men då var det en Granne som tipsade om att man kunde sälja sin själ till Djävulen.

"Till Djävulen?" sa jag förvånat "Vad ska han ha min själ till?"

Grannen visste inte riktigt, men han hade hört att Djävulen samlade på själar.

"Varför då?" undrade jag.

"Jaa, det är kanske mest för att reta upp Jesus, och dom där två andra, gissar jag?" gissade Grannen.

"Jaha?" sa jag "Men hur mycket betalar han för en själ?"

"Man kan nog få ut en hel del?" trodde Grannen.

Grannar tror så mycket, men hur som helst var jag i stort behov av pengar.

"Hur får man kontakt med den där jäveln då?" frågade jag Grannen, som i alla fall verkade vara lite mer insatt i saken än vad jag var.

"Jaa, kontakt och kontakt? Det lär ha något med korsvägar att göra?" hade Grannen hört.

"Korsvägar? Hurdå korsvägar?"

"Jaa, man ska visst gå till första bästa korsväg, mitt i natten förstås, och där ropa hanses namn, så ska visst resten ordna sig av sig själv?"

"Har du själv provat det där?" undrade jag skeptiskt.

"Nää, inte personligen, men jag känner en, som kände en som provat, fast han är förstås död nu."

"Dö ska vi alla" sa jag världsvant "Men hur mycket betalt fick han?"

"Det sa han inte, eftersom han är död, men dom sa att han var ganska gladlynt där ett tag precis efter att han sålt, alltså just innan han dog."

Jag var tveksam. Jag var väldigt tveksam. Visst var jag tveksam, men jag behövde pengar nå så in i spisen...

Så redan samma natt var jag ute vid byns enda rejäla korsväg. Det var mörkt, det var kallt, det var kusligt värre, som det ofta blir vid korsvägar nattetid, och dessutom regnade det.

Det var kort sagt ett jävla väder. Jag tvekade. Och jag tvekade igen. Men till sist uttalade jag hanses namn, fast väldigt tyst. Och inget hände.

"Det var väl det jag tänkte!" tänkte jag och funderade på att ge upp och gå hem. Men det var det där med betalningen som lockade. Man skulle visst få ut summan i guld och allt, hade jag hört...

Men just som jag verkligen tänkte ge upp och gå hem stod Han plötsligt där precis framför mig.

Ibland blir man som paff. Och samtidigt rädd, fast Han var förstås betydligt mindre till växten än jag hade väntat mig. Och klädseln var minst sagt besynnerlig. Kanske att "gammaldags" bäst skulle beskriva hans klädsel, och skorna ska vi bara inte prata om.

Men ändå. Men ändå hade Han någon slags utstrålning, eller kanske "pondus" som man sa förr.

"Nå!?" sa Han uppfordrande.

"Jo!" stammade jag "Jag funderar på att sälja min själ, men det beror förstås helt och hållet på priset, och det?"

"Det är så många som vill sälja själar!" sa Djävulen surt "Men marknaden är övermättad och priserna rasar!"

"Jo, men det är en fin själ!" försökte jag.

"Det säger alla!" sa Djävulen som naturligtvis var en slipad affärsman eftersom han handlat med själar i gu vet hur många år.

Så nu gällde det att tala för min sak, och för min själ: "Den är så himla lätt och behändig att jag ofta glömmer bort att jag ens har kvar den! Och numera använder jag den inte ens på söndagar! Det är helt enkelt en själ i nyskick!" sa jag käckt.

"Håll fram så får jag se!" sa Djävulen kallt.

Och jag höll fram.

Djävulen granskade min själ från alla tänkbara håll och kanter. Och fnyste sakkunnigt. Men till sist muttrade han: "Tja? Egentligen inte mycket att ha! En typiskt banal själs-trasa! Du skulle ha vårdat den bättre!"

"Jag vet, jag vet!" sa jag nervöst "Men du kan väl ändå ge ett bud?"

"Som du förstår undviker jag ordet bud!" sa Djävulen irriterat.

"Jag förstår, jag förstår!" sa jag som inte förstod ett dyft "Men hur mycket kan jag få betalt?"

"Absolut inte mer än tusen!"

"Jag hade väntat mig minst det dubbla..." sa jag besviket.

"Det var förr det!" sa Djävulen "Förr, då folk verkligen trodde på Gud, och på religion, och allt det där tjafset. Och ju mer folk trodde, desto bättre fick folk betalt för sina själar."

"Jag förstår?" sa jag som inte förstod ett dugg av marknadsekonomin när det gällde själar.

"Så en typisk svensk nutida ateistsjäl är så gott som värdelös, och duger på sin höjd till, ja duger väl egentligen inte till ingenting!"

"En tusenlapp?" sa jag dystert "Jag har skulder upp över örona, och så måste jag skaffa nya glasögon eftersom jag råka tappa mina gamla i havet när jag åkte till Åland."

"Det blir ofta så med Åland och glasögon" sa Djävulen som förstås hade varit med om en hel del under sin långa, långa livstid "Nå! Hur vill du ha det?"

Jag tvekade och tvekade. Men att tveka hjälpte som vanligt inte ett dugg.

"Nå! Slår du till eller inte?" sa Djävulen "Jag har inte hela natten på mig! Det finns väldigt många säljare som väntar vid väldigt många korsvägar!"

"Vänta, jag tänker!" sa jag.

"Tänka får du göra i himlen!" sa Djävulen.

"Får jag?" sa jag förvånat.

"Nja, det får du kanske inte, men himlen är hur som helst rysligt överskattad!"

"Har DU varit där?" frågade jag förvånat.

"Inte personligen, men jag känner en som varit ända framme vid porten och där hört att himlen är himla tråkig. Nog om detta tråkiga ämne, NÅ!?

Men jag tvekade på.

"Många vilja sälja men blott en är villig att köpa!" påpekade Djävulen helt riktigt "Men till och med jag som varit så länge i branschen funderar så smått på att helt lägga ner rörelsen. Men vad skulle jag då göra istället, det är frågan? Skulle jag börja spela boule, eller bli tvungen att ägna mig åt någon annan idiotisk pensionärsverksamhet? Nejnej, det vore inget för mig, även om dagens småtrista själar är av usel kvalité jämfört med till exempel medeltida själar. Det var grejer det! Nå!?"

Och Djävulen höll fram pengarna och frestade mig, som hans sed varit sedan urminnes tider: "Här är pengarna" Prutat och klart! Hur vill du ha det? Ja, eller nej!?"

Jag var fortfarande tveksam, men tänkte: "Ävafan ska ja med en mossig gammal själstrasa till i vår moderna tid!?"

Ord som jag sedermera stundtals skulle komma att ångra.

"Ja! Vi säger väl så!" sa jag och tog emot pengarna, som bestod av två smutsiga och skrynkliga femhundringar. Guld var det då sannerligen inte.

Och just som jag tog emot sedlarna försvann Djävulen, utan ens ett poff till avsked.

Djävulen gick alltså upp i rök, som man sa förr, men samtidigt kändes det som om något inom mig också försvann.

Det var det, det. Jag kände mig i alla fall delvis lättad och promenerade sakta hem i natten för att sova på saken. Fast det egentligen var för sent för att sova på någon som helst sak.

Ja, det var det, det, och åren gick, som år brukar göra. Och det enda intressanta som hände var väl att jag blev äldre och äldre för varje år som gick.

Många undrade om jag ångrade mig, men mitt standardsvar var: "Ångra? Aldrig! Det var bara skönt att bli av med den där dumma gamla själstrasan!"

Men ibland svarade jag: "Ångra och ångra? Ånger är en komplicerad känsla, som inte är så lätt att utreda så här i en hast, och dessutom utomhus!"

Men för det mesta svarar jag inte alls på deras nyfikna frågor. Vad i helvete har Folk med min själ att göra? Min själ är min! Eller har i varje fall varit min! Och det kan väl ändå aldrig vara fel att bli aningen lättare när man  obevekligt blir aningen äldre?