BILDERNA PÅ BARNEN

 Hon fick frågan av en granne: "Vad skulle du rädda först av allt om det började brinna?"

Och Hon svarade: "Först av allt skulle jag rädda bilderna på barnen!"

"Varför då?" undrade grannen som nog kunde tänka sig att rädda andra saker än familjefoton.

"Om bilderna på barnen försvinner, så försvinner också barnens barndom!" sa Hon.

"Gör den? Hurdå?" undrade grannen, som tydligen var dum, eller dylikt.

Men vad brydde Hon sig om dumma grannar.

Hon visste vad som var viktigt.

Och Hon var beredd på allt.

Inte minst på bränder.

Och Hon litade inte ett dugg på data-bilder, men vem gör väl det.

Så Hon hade samtliga barnabilder som fina färgfoton konstfullt fastkletade i fotoalbum.

Barn efter barn, bild efter bild, år efter år, och hela tiden tillkom det pinfärska bilder.

Och nu, efter alla dessa fotograferade år, hade det blivit en rejäl albumbunt. Nu var det tungt

värre att bära på alla bilder, men Hon var stark, inga problem.

Och en vacker dag började det brinna.  Det var, som sagt, vackert, det var varmt, det blåste rejält,

och värst av allt var väl att det var väldigt torrt i skog och mark.

Det pyrde och stod i, och snart brann en närbelägen skog, närbelägna skogar bör man se upp med.

Och elden spred sig glatt, som eldar brukar göra, och nalkades nu obevekligt hennes hus.

Och huset, som väl kanske snarare var en villa, fattade eld.

Det gick fort för huset att fatta eld, väldigt fort gick det, och det fanns absolut inget Hon kunde göra.

Det där gamla tricket med vattenslang, och spruta själv och det, var inte ens lönt  att tänka på.

Nä, det var bara att ringa Brandkåren, och avvakta.

Och Brandkåren? Ja, Brandkåren hade en hel del annat på gång just då. Brandkåren skötte sin

viktiga fysiska träning medelst en fotbollsmatch mot en närliggande brandkår.

Så det tog tid för Brandkåren att dels inse allvaret, och dels anlända.

Men till sist kom förstås Brandkåren, muntert tutande som seden var.

Fast då var det inte mycket kvar av villan. Mycket kvar av villan var det verkligen inte, men ändå

mötte Brandkåren till sin förvåning en påfallande glad kvinna som satt på en stor resväska

försedd med finurliga små hjul.

"Jag lyckades rädda det viktigaste!" sa den glada kvinnan till den häpna Brandkåren.

"Jaså? Jaha? Det var ju bra, vad räddade du?" undrade Brandkåren intresserat.

"Bilderna på barnen!" sa Hon triumferande "Varenda bild av varteviga barn är bevarat i den här

resväskan! Inga problem!"

"Det är inte ofta vi möter människor som är glada när deras hus just brunnit upp. Eller, brunnit ner,

om man nu föredrar det uttrycket?" sa Brandkåren lätt förbryllat, fast han ändå var rätt van vid

konstiga bränder och konstiga människor.

"Och var befinner sig barnen nu då?" frågade Brandkåren.

"Jag räddade det viktigaste - bilderna på barnen!" upprepade Hon förtjust.

"Ja? Jo, vi hörde det." sa Brandkåren "Det var ju bra, och barnen var alltså inte hemma när

branden bröt ut?"

"Det har jag ingen aning om!" sa Hon glatt "Barn kommer och går lite hur som helst nuförtiden.

Annat var det förr, tycker inte ni det också?"

Brandkåren visste inte riktigt vad han skulle tycka, så han höll klokt nog tyst.

"Barn ska synas, inte höras, men jag anser att barn gör sig allra bäst på bild! På precis samma sätt

som verkligheten gör sig bäst på bio! Anser inte ni det också?"

Men Brandkåren visste inte vad han skulle anse om detta, så han nöjde sig med att mja-a,

lite lagom diffust sådär.

Huset var uppbrunnet. Villan var nedbrunnen. Nu fanns där bara en rykande färsk askhög.

Men allt hade tydligen ändå gått bra, för det hade det väl?

Men Brandkåren lämnade för säkerhets skull kvar en Brandgubbe ,som ändå var värdelös i fotboll,

och avslutade sin stronga insats med att röra om i askhögen och i manlig kör säga:

"Huvudsaken var att ingen kom till skada!"

"Jag vet inte ett dyft om skadeläget!" sa Hon ointresserat "För mig var det enda viktiga att rädda 

bilderna på barnen!"

"Jo, visst kan det vara trevligt med bilder på barn" instämde den kvarlämnade Brandgubben, som

ändå var värdelös på fotboll, "Har du fått någon kontakt med dina barn än?"

"Kontakt och kontakt, hur barnen har det, och hur dom mår vet jag inget om, och var dom är, och

vad dom gör, vet jag ännu mindre om. Och jag kan inte ens påstå att jag bryr mig så särskilt heller.

Det finns så förskräckligt många barn nuförtiden, annat var det förr! Skulle man ständigt bry sig om

sina barn skulle man inte hinna med något annat. Jag har haft fullt upp med att försöka hålla ordning på

bilderna på barnen! Det har varit ett heltidsjobb för mig i snart tjugo år!"

Den kvarlämnade Brandgubben började misstänka att allt kanske ändå inte hade gått fullt så bra

som man först hade trott?

För det verkade finnas en hel del frågetecken?

Frågetecken, som han helst inte ville räta ut?

Men det skulle förstås vara väldigt oartigt att fråga rent ut var barnen befann i detta nu?

Det fanns säkert någon naturlig förklaring till barnens oförklarliga frånvaro och tystnad?

"För det brukar alltid finnas naturliga förklaringar! Inte minst till barn och bränder!" tänkte

Brandgubben, utan att ändå vara helt nöjd med denna i och för sig rätt vanliga tanke.

"Men! Hur som helst är jag brandman - och inte dagisfröken! Och det är väl ändå en viss skillnad!?"

avrundade han sitt tänkande för dagen.

Ja, iland kör det ihop sig, även för brandgubbar.

Först fotboll, sen en brand, och sen ett stort frågetecken!

Men nu ansåg, och insåg, han att det verkligen var dags för honom att sluta tänka och sätta punkt,  

och gjorde så.

DOM KOM!

Länge, länge hade man spekulerat och stått i: "Finns det liv därute i rymden, eller inte!?"

Men längre än till att spekulera hade man aldrig kommit, och det är inte särskilt långt.

 Men man fortsatte ändå att spekulera: "Finns det liv därute?"

Och det fanns det, för en vacker dag landade ett rymdskepp fullastat med UFO-tingar i en öken som visade sig vara väl lämpad för rymdskeppslandning.

Och det blev förstås ett himla hallå.

UFO-tingarna dominerade nyhetsflödet i dagar, veckor och månader.

För visst var det spännande! Spännande värre! Tänk att DOM verkligen kom till sist!?

Och att DOM dessutom såg ut som väntat: Ganska små, ganska gröna, och med ganska stora men helt hårlösa huvuden. Precis som väntat.

Och vapen hade DOM förstås, som också såg ut ungefär som väntat. Jättefarliga och jättefinurliga vapen, som dock bara experter fick titta närmare på, och i bästa fall provskjuta.

Och själva rymdskeppet såg väl också ut ungefär som väntat? Fast, kanske ändå lite mindre imponerande än rymdskepp brukade se ut på bio? För verkligheten hänger inte alltid med i biosvängarna. Det är fördelen med bio, eller om det kanske är nackdelen?

Och UFO-tingarna hade förstås en hel del att berätta, som man ju brukar ha efter en resa.

Och experterna, forskarna och specialisterna var såväl lyriska som hysteriska.

För det mesta som UFO-tingarna hade att komma med, visade sig snart vara av intresse enbart för experter, forskare och specialister. Vanligt Folk hade inte mycket att hämta.

Och UFO-tingarnas allmänna budskap var väl mest ett ganska vagt prat om fred, frihet, samarbete, och liknande.

Och förstås, att vi alla var precis lika, fast vi ibland fått olika kulörer klistrade på vår hud, men det skulle man helst bortse från.

Alltså, i stort sett, det gamla vanliga tugget om alla-mänskors-lika-värde, som många mänskor redan hunnit tröttna på.

Men, när detta budskap nu kom ända från yttre rymden kändes det väl ändå liksom lite djupsinnigare.

Men, för det började dyka upp några "men" då och då: "Men hade det inte varit roligare om DOM sett LITE annorlunda ut än väntat?"

"Och om DOM kommit med LITE mer spännande budskap än det gamla vanliga tugget?"

"Och om deras rymdskepp varit lite mer, vad ska jag säga, varit LITE mer biomässigt?"

Men det är klart, hur som helst, var det hela ändå, väldigt väldigt spännande!

Så det blev många spännande dagar, många spännande veckor, många spännande månader, men inte särskilt många spännande år.

Jo, förstås många spännande år för forskare, experter och specialister, men knappast för Vanligt Folk.

För, hur som helst, när allt kom omkring, hur det nu än var, så hade man ju faktiskt ett jobb att sköta. Och att sköta ett jobb tar den tid det tar.

Och Vanligt Folk fick förstås en hel del annat att tänka på när tiden gick. För det gjorde den, tiden fortsatte att gå, precis som vanligt, och varför skulle tiden sluta gå, bara för att det landat ett tjog utomlänningar?

Man vart till sist som van vid att DOM hade kommit till sist.

"Jaha? Det var det, det!" Och det var det, väl.

Så Vanligt Folk återgick till sina vanliga liv, och det gjorde Vanligt Folk helt rätt i.

För när allt kom omkring, var det hela väl ändå inte SÅ himla märkvärdigt?

"Hade det varit Jesus som landat - DÅ hade det varit en helt annan sak!" Sa man nu på sina håll.

Och det var sannerligen inte bara på religiösa håll som man sa så.

För det är inte alls ovanligt att Vanligt Folk vänjer sig vid lite av varje, för Vanligt Folk har för det mesta inte mycket annat att välja på. 

DEN DÄR GAMLA TRASAN

 Jag hade väldigt ont om pengar där ett tag, men då var det en Granne som tipsade om att man kunde sälja sin själ till Djävulen.

"Till Djävulen?" sa jag förvånat "Vad ska han ha min själ till?"

Grannen visste inte riktigt, men han hade hört att Djävulen samlade på själar.

"Varför då?" undrade jag.

"Jaa, det är kanske mest för att reta upp Jesus, och dom där två andra, gissar jag?" gissade Grannen.

"Jaha?" sa jag "Men hur mycket betalar han för en själ?"

"Man kan nog få ut en hel del?" trodde Grannen.

Grannar tror så mycket, men hur som helst var jag i stort behov av pengar.

"Hur får man kontakt med den där jäveln då?" frågade jag Grannen, som i alla fall verkade vara lite mer insatt i saken än vad jag var.

"Jaa, kontakt och kontakt? Det lär ha något med korsvägar att göra?" hade Grannen hört.

"Korsvägar? Hurdå korsvägar?"

"Jaa, man ska visst gå till första bästa korsväg, mitt i natten förstås, och där ropa hanses namn, så ska visst resten ordna sig av sig själv?"

"Har du själv provat det där?" undrade jag skeptiskt.

"Nää, inte personligen, men jag känner en, som kände en som provat, fast han är förstås död nu."

"Dö ska vi alla" sa jag världsvant "Men hur mycket betalt fick han?"

"Det sa han inte, eftersom han är död, men dom sa att han var ganska gladlynt där ett tag precis efter att han sålt, alltså just innan han dog."

Jag var tveksam. Jag var väldigt tveksam. Visst var jag tveksam, men jag behövde pengar nå så in i spisen...

Så redan samma natt var jag ute vid byns enda rejäla korsväg. Det var mörkt, det var kallt, det var kusligt värre, som det ofta blir vid korsvägar nattetid, och dessutom regnade det.

Det var kort sagt ett jävla väder. Jag tvekade. Och jag tvekade igen. Men till sist uttalade jag hanses namn, fast väldigt tyst. Och inget hände.

"Det var väl det jag tänkte!" tänkte jag och funderade på att ge upp och gå hem. Men det var det där med betalningen som lockade. Man skulle visst få ut summan i guld och allt, hade jag hört...

Men just som jag verkligen tänkte ge upp och gå hem stod Han plötsligt där precis framför mig.

Ibland blir man som paff. Och samtidigt rädd, fast Han var förstås betydligt mindre till växten än jag hade väntat mig. Och klädseln var minst sagt besynnerlig. Kanske att "gammaldags" bäst skulle beskriva hans klädsel, och skorna ska vi bara inte prata om.

Men ändå. Men ändå hade Han någon slags utstrålning, eller kanske "pondus" som man sa förr.

"Nå!?" sa Han uppfordrande.

"Jo!" stammade jag "Jag funderar på att sälja min själ, men det beror förstås helt och hållet på priset, och det?"

"Det är så många som vill sälja själar!" sa Djävulen surt "Men marknaden är övermättad och priserna rasar!"

"Jo, men det är en fin själ!" försökte jag.

"Det säger alla!" sa Djävulen som naturligtvis var en slipad affärsman eftersom han handlat med själar i gu vet hur många år.

Så nu gällde det att tala för min sak, och för min själ: "Den är så himla lätt och behändig att jag ofta glömmer bort att jag ens har kvar den! Och numera använder jag den inte ens på söndagar! Det är helt enkelt en själ i nyskick!" sa jag käckt.

"Håll fram så får jag se!" sa Djävulen kallt.

Och jag höll fram.

Djävulen granskade min själ från alla tänkbara håll och kanter. Och fnyste sakkunnigt. Men till sist muttrade han: "Tja? Egentligen inte mycket att ha! En typiskt banal själs-trasa! Du skulle ha vårdat den bättre!"

"Jag vet, jag vet!" sa jag nervöst "Men du kan väl ändå ge ett bud?"

"Som du förstår undviker jag ordet bud!" sa Djävulen irriterat.

"Jag förstår, jag förstår!" sa jag som inte förstod ett dyft "Men hur mycket kan jag få betalt?"

"Absolut inte mer än tusen!"

"Jag hade väntat mig minst det dubbla..." sa jag besviket.

"Det var förr det!" sa Djävulen "Förr, då folk verkligen trodde på Gud, och på religion, och allt det där tjafset. Och ju mer folk trodde, desto bättre fick folk betalt för sina själar."

"Jag förstår?" sa jag som inte förstod ett dugg av marknadsekonomin när det gällde själar.

"Så en typisk svensk nutida ateistsjäl är så gott som värdelös, och duger på sin höjd till, ja duger väl egentligen inte till ingenting!"

"En tusenlapp?" sa jag dystert "Jag har skulder upp över örona, och så måste jag skaffa nya glasögon eftersom jag råka tappa mina gamla i havet när jag åkte till Åland."

"Det blir ofta så med Åland och glasögon" sa Djävulen som förstås hade varit med om en hel del under sin långa, långa livstid "Nå! Hur vill du ha det?"

Jag tvekade och tvekade. Men att tveka hjälpte som vanligt inte ett dugg.

"Nå! Slår du till eller inte?" sa Djävulen "Jag har inte hela natten på mig! Det finns väldigt många säljare som väntar vid väldigt många korsvägar!"

"Vänta, jag tänker!" sa jag.

"Tänka får du göra i himlen!" sa Djävulen.

"Får jag?" sa jag förvånat.

"Nja, det får du kanske inte, men himlen är hur som helst rysligt överskattad!"

"Har DU varit där?" frågade jag förvånat.

"Inte personligen, men jag känner en som varit ända framme vid porten och där hört att himlen är himla tråkig. Nog om detta tråkiga ämne, NÅ!?

Men jag tvekade på.

"Många vilja sälja men blott en är villig att köpa!" påpekade Djävulen helt riktigt "Men till och med jag som varit så länge i branschen funderar så smått på att helt lägga ner rörelsen. Men vad skulle jag då göra istället, det är frågan? Skulle jag börja spela boule, eller bli tvungen att ägna mig åt någon annan idiotisk pensionärsverksamhet? Nejnej, det vore inget för mig, även om dagens småtrista själar är av usel kvalité jämfört med till exempel medeltida själar. Det var grejer det! Nå!?"

Och Djävulen höll fram pengarna och frestade mig, som hans sed varit sedan urminnes tider: "Här är pengarna" Prutat och klart! Hur vill du ha det? Ja, eller nej!?"

Jag var fortfarande tveksam, men tänkte: "Ävafan ska ja med en mossig gammal själstrasa till i vår moderna tid!?"

Ord som jag sedermera stundtals skulle komma att ångra.

"Ja! Vi säger väl så!" sa jag och tog emot pengarna, som bestod av två smutsiga och skrynkliga femhundringar. Guld var det då sannerligen inte.

Och just som jag tog emot sedlarna försvann Djävulen, utan ens ett poff till avsked.

Djävulen gick alltså upp i rök, som man sa förr, men samtidigt kändes det som om något inom mig också försvann.

Det var det, det. Jag kände mig i alla fall delvis lättad och promenerade sakta hem i natten för att sova på saken. Fast det egentligen var för sent för att sova på någon som helst sak.

Ja, det var det, det, och åren gick, som år brukar göra. Och det enda intressanta som hände var väl att jag blev äldre och äldre för varje år som gick.

Många undrade om jag ångrade mig, men mitt standardsvar var: "Ångra? Aldrig! Det var bara skönt att bli av med den där dumma gamla själstrasan!"

Men ibland svarade jag: "Ångra och ångra? Ånger är en komplicerad känsla, som inte är så lätt att utreda så här i en hast, och dessutom utomhus!"

Men för det mesta svarar jag inte alls på deras nyfikna frågor. Vad i helvete har Folk med min själ att göra? Min själ är min! Eller har i varje fall varit min! Och det kan väl ändå aldrig vara fel att bli aningen lättare när man  obevekligt blir aningen äldre?

FÖRE OCH EFTER

 När folk dör förändras folk.

Palme förvandlades över en natt, förmodligen till sin postuma förvåning, till folkkär landsfader.

Men även helt normala personer förvandlas och förädlas när dom dör.

Om en helt normal familj utplånas i en bilkrasch anses det alltid ha varit en osedvanligt präktig familj.

Om det sen egentligen var familjefadernförarens fel? Om han kört som en dåre? Om han varit lite lätt berusad? Om paret grälat i bilen? Om en grinig unge ryckt föraren i armen? Om familjens vidriga hund bitit föraren i benet?

Spelar ingen roll! Alla störande detaljer ska bort ur bilden. För annars framstår inte bilkraschen som en riktigt präktig TRAGEDI.

Fast, egentligen, var det en garanterat dålig familj, som dessutom, egentligen, var på väg att skiljas men som i stället körde av vägen och in i en tall och: BOOM-KRASCH-PANG!

Och tidningar & teve helgonförklarar familjen med namn och bild och ålder och allt. Och till och med den vidriga hunden avbildas och sörjs av enfaldiga djurvänner.

Och det tänds ljus, och det läggs ut leksaker, och hundkex, och blommor så det står härliga till, och det samlas och sörjs i kyrkor.

Och kyrkorna är jätteglada över att äntligen få bli fyllda med folk.

"Tragedier drar tydligen fler folk än religioner. Och det kanske är sorgligt på sitt sätt?" säger prästen "Men man måste förstås alltid följa med sin tid. Och det gör vi kristna så gärna!"

Men tyvärr läser även brottslingar tidningar, och ser i värsta fall på teve.

Och brottslingar till att inse. "Aha! Nu bör den där familjens villa stå behagligt och behändigt tom!"

Och brottslingar till att i stort sett ostört passa på att länsa villan på värdesaker och liknande, som till exempel en oöppnad flaska Koskenkorva med hela 60 procent.

"Döda behöver varken prylar eller pengar eller Koskenkorva!" resonerar brottslingar glatt.

Och det var väl i och för sig rätt resonerat. Men! Men nu uppstår ändå stor vrede hos den tidningsläsande och tevetittande allmänheten: "Men hur kan man ha mage att stjäla från en så fin, och dessutom så död, familj som till råga på köpet varit utsatt för en så stor tragedi!?"

Säger den upprörda allmänheten upprört.

Som om brottslingar någonsin skulle vara snälla. Som om folk inte fattat att brottslingar inte är som folk. Brottslingar har helt andra utgångspunkter: Nämligen att stjäla, misshandla, mörda och stå i. Samt kanske värst av allt: Att ha ett besinningslöst begär till din nästas grannes åsninna. Eller vad det nu står i de dåligt uppdaterade tio-Guds-Bud som brottslingar hur som helst struntar i. För om du vill vara brottsling vill du inte vara som folk. Men om du är folk, och är upprörd över att just brottslingar begår brott är du måttligt begåvad. Men din dumhet är ju din ensak.

Men sen då? Efter TRAGEDIN?  Hur går det då? Ja, då går livet, som vanligt, vidare som vanligt, i alla fall för alla som överlevt.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att större delen av Svenska Folket kommer att överleva den nuvarande kungens kommande död och begravning? Vi skall, nästan, alla den vägen vandra, och så vidare, den som lever får se, om han får se något särskilt när han dör.

Och efter TRAGEDIN skaffar sig snart många som mistat sin omistliga livskamrat en ny omistlig livskamrat. Eller lovar i alla fall att fundera på saken. Och många som funderat på att skilja sig blir praktiskt nog skilda alldeles av sig själv, eller heter det "av sig själva"? Det är svårt med språk, inte minst när det gäller tragedier, men även ofta annars har jag märkt.

Och en viril men nybliven änkling som var uppe ända i den annars ofta småvrånga sjuttioåttaårsåldern fick faktiskt ihop det med en femtonåring! Fantastiskt. Men eftersom det var i mörkaste utlandet räknades det inte riktigt, och tur var väl det.

Och en annan saknade sin forna fru så förskräckligt att han inrättade en fond till fruns minne. Snällare kan ingen vara. En riktigt präktigt gammaldags fond som bara belönade fruar som inte var ute och slamsade i arbetslivet. Utan som snällt höll sig hemma och bearbetade och bevakade barn, och hem, och hus och hund. Och ju fler barn den belönade frun fick - desto mer fondpengar fick frun förstås. Visst var väl det en värdig minnesfond över en fru som försvunnit i havet! Visst. Fast det tyckte kanske inte riktigt alla, men i alla fall några.

Ja, det fanns, och finns, många trevliga sätt att bearbeta sin sorg. En del sorgesätt anses vara bra, men andra anses vara liksom lite sämre.

Några börjar supa på heltid, eller "självmedicinera" som det numera heter.

Några blir mer eller mindre halvknäppa.

Men dom flesta fortsätter ungefär som förr.

Det där med att börja ändra sig och stå i kan ofta vara bängligt värre, så det får vara så länge.

Tidningar bryr sig sällan om livet efter TRAGEDIN, och teven bryr sig ännu mindre.

För när livet bara är vardag, och vardag och vecka 46, är livet tämligen ointressant. Tycker såväl tidningar som teve. För EGENTLIGEN, och liksom innerst inne, är livet bara en enda lång radda av trevliga tragedier. Tycker både tidningar & teve.

Men det tycker inte jag. Jag tror inte på TRAGEDIER. I alla fall inte som sanningar. Och kanske egentligen inte som någonting alls. Och jag tror inte ens att våra populäraste tragediexempel säger ett dugg om VÅR TID.

VÅR TID är vår vardag. Och tur är väl det. Så om du köper en kvällstidning för att i lugn och ro få frossa i en trevlig tragedi, gör du det lika mycket för att i lugn och ro få strunta i precis samma tragedi.

Tragedin är alltid någon annanstans än där du är.

Där du är- är aldrig tragedin.

Om du inte råkar vara på teatern förstås.

Men det är ju ett extremfall, 

för vad skulle du nödvändigt dit å göra?

TORN-PELLES MONOLOG INLEDNING/

 Om det nu alls behövs någon inledning?

Men i alla fall: Det här är mera som ett utkast.

Om man sen vill ha det som en "mini-pjäs" får man förstås fila på formuleringarna en hel del.

Fast det får man förstås alltid.

TORN-PELLES MONOLOG 2/

Bing-bång som upphör.

En osynlig hand har tagit bort matbrickan - eller om det var en matskål?

Torn-Pelle: "Det är gott med mat / om maten är god / men det är den inte /  men nu är det dags att deklamera...

Rabblar högstämt ut genom ett passande fönster: "Klockan är tio slagen!

Gud bevare vår stad och land från eld och brand!

Och tjuvahand!

Klockan är tio slaaagen!"

... det var det / då var det gjort / en tråkig låt  på det hela taget / men gammal/ mycket gammal / det är svårt att komma på något nytt när man bor i en så pass konservativ stad / folk har hört allt det där förut och därför vill folk höra det igen / men den här nya poesin är ändå inte bättre /  jag förstår mig inte alls på den moderna poesin / det är i stort sett bara en massa ord / lagda i en lång rad / och ibland glömmer dom till och med bort slutet /  den ende som idag skriver verklig poesi är väl Snoilsky / och när han dör blir det bara dunka-dunka kvar /  och den nya musiken ska vi bara inte tala om / det är tur man är döv / då man är döv kan man lättare njuta av ny musik / dom hittar på så mycket dumt / genom det här fönstret kan man till exempel se den nya järnvägen / det kommer aldrig att fungera med järnväg / den höga farten kommer att skaka loss huvet på alla som åker / då kommer dom att ångra sig / då kommer dom att återgå till hästen / vad har hästen egentligen gjort för ont / att falla i sken kan väl hända vem som helst  / hästen har framtiden för sig / hästen kommer tillbaka det törs jag spå redan nu / även om man ska vara försiktig med att spå just när det gäller hästar / men är man gammal och vis så har man rätt att spå till husbehov /  jag har visserligen aldrig gått i någon skola / inte i någon skola i vanlig mening / men ändå är jag visare än samtliga Uppsalastudenter lagda i en gammal gravhög / om jag får säga det själv / och det får jag för vem skulle kunna hindra mig / studenterna har läst för lite och gluntat för mycket /jojo som dom säger där nere / man har sett det mesta / och det mesta var inte mycket att se / men än ser jag som en hök / och varför ska dom alltid riva ner och bygga om och bygga ner igen / snart ger dom sig väl på mitt torn också dom jävlarna / fast det är klart man måste bygga upp när något brunnit ner /men bara då / men annars ska man låta bli att riva och rasera /  det var mera idyll förr när det var mera idylliskt / men sen kom det hit en massa folk som inte hade här att göra / men det gjorde dom i alla fall /  men om man tänker tillbaka till 1702 / då blev det en rejäl brasa / man trodde hela stan skulle gå åt och kyrkan såg ut att gå samma väg / men då var det en där som röt till och stoppade branden / Gud ville väl heller inte att man skulle elda upp hans hus  / så dom var två som stoppade branden / om man inte räknar brandkåren / men den räknar ingen med / en massa fylltrattar som inte vet vilken sida på slangen som ska vara upp /  jaja/ och överallt bara en massa nymodigheter / men bildkonsten har däremot klarat sig undan rätt bra / bildkonsten står sig bättre /där är det inga nymodigheter / där står dom uppradade som förr hela familjen / fast man byter ut ansiktena ibland / där är kungen / där är drottningen / där är prinsen som ska ta över / där är reservprinsen / det kan vara bra att ha en reservprins om nån skulle råka gå och dö / och där är en prinsessa / hon är ganska ful men dom brukar gå bra gifta bort ändå / och där är / där är ett tum-avtryck som inte borde vara där  / eller om det är en liten hund/ svårt säga / men det  är inget fel på min syn / / det får inte vara något fel på min syn / mister du synen mister du jobbet / hårt men rättvist / inga problem / än så länge ser jag bättre än en hök /en gammal hök / men ändå / en hök är en hök är en fågel  och fåglar hatar jag / jag är rojalist i själ och hjärta / tills vidare / men jag lovar inget / att vara vis är att aldrig lova / jag ger inga löften / jag var väl egentligen aldrig gift heller / inte i vanlig mening gift / men vad skulle jag göra / det var nödvändigt att få fram en son / och fort skulle det gå / och fort gick det / och sen var det tack och adjö /men hon var väldigt oartig / det var knappt att hon grät när jag övergav henne och klättrade upp hit / och sonen ska bli nästa Torn-Pelle är det tänkt / tänkt av mig alltså / själv vill han inte säger han / men det här nya daltet med att bry sig om barns åsikter har jag aldrig trott på / och hon som jag delvis var gift med hette så mycket som / så mycket som Beata / tror jag / om jag minns rätt / men jag minns att kvinnorna brukade heta Beata  just det året / Beata var på modet och så hade dom så vida kjolar att dom blev tvungna stanna utomhus eftersom dom inte kom igenom dörren / så det bör stämma / alltså Beata / och det var väl inget större fel på henne / förr var man mer intresserad av kvinnor än tvärtom / jag menar kroppsligt och det / men man växer ifrån sin kropp / den slutar pocka och stå i / och tur är väl det för hur skulle det annars sluta / och nu har man ett fast jobb istället / fastare än så här kan aldrig ett jobb bli / här är man i praktiken fastspikad / kanske snarare ett kall än ett jobb / i alla fall ett kallt jobb / ett fast jobb fast kallt / men då tar jag på mig den här gamla fina vargpälsen / så fryser jag i päls / då håller man stilen / även om man inte håller värmen / den här vargpälsen är trehundra år gammal / minst / och det både syns och hörs / och luktas / dom säger att Sankt Erik kunde hänga upp sin päls på en solstråle / det har jag aldrig lärt mig / jag använder en vanlig spik / men om man vore helgon skulle man alltså slippa spika / det vore väl praktiskt / men något helgon är man inte / inte än / men man kanske kan bli / den dagen den sorgen/ fast om man tänker på Jesus så hade han ju en hel del med spikar att göra / med tiden blev Jesus något av en spikspecialist / och skyddshelgon för spikarbetarna / om jag minns rätt / eller om jag blandar ihop han med en annan / dom var rätt många på den tiden / det är svårt hålla reda på dom alla / huvudsaken att alla arbetare får egna helgon / då blir arbetarna nöjda och slipper strejka och stå i / och jag har inga fördomar mot spikar / och någon solstråle är man väl inte heller själv om sanningen ska fram / och det ska den /då och då /men Jesus var väl egentligen inget helgon han heller / / han var ju / ja vad han nu var / han var Guds son och Guds lamm och Guds lite av varje / undrar hur det skulle kännas att vara nära släkt med Gud / men det står på  något ställe att han började som snickare / alltså innan han började jobba heltid med underverk och det / men jag tvivlar på det där med snickare / jag tror inte Jesus ens hann hyvla till en skärbräda innan han  blev tvungen byta jobb / ska man predika för folk och fiskar hinner man inte hyvla vid sidan av / men inte vet jag / jag är inte troende i vanlig mening / inte i ovanlig mening heller / men man har ju alltid rätt till en egen mening /  fast jag tror att det finns något större / men då blir nästa fråga/ större än vad /  eller större än vem om man så vill / men sen kommer jag inte längre / sen blir det tvärstopp / jag skulle inte gå så långt som att kalla det för religiöst grubbel / snarare religiöst tidsfördriv / när man inte har något annat vettigt för sig / man har gott om tid när det enda man behöver göra är att hålla reda på tiden /  och jag har stans bästa utsikt / åt fyra håll / och fler än fyra håll finns inte / någon måtta får det vara  på en utsikt /  och det är bara att titta ner så ser man lite av varje / en häst / en student / en präst / eller en bagare / och allt vad dom kallar sig där nere / och förr fanns det vargar också / och går man ännu längre tillbaka i tiden stöter man alltså på troll / men det var före min tid / om det nu någonsin varit min tid / min tid är nu / ingen är mer tidsmedveten än jag / nu vet jag till exempel att det är natt / och att alla stadsbor sover / nästan alla / utom alla som är vakna / det finns alltid undantag som ska göra sig märkvärdiga / ja dom får vara hur vakna dom vill bara dom inte eldar upp stan / det är ett jävla sätt att bränna ner städer / och att bränna upp städer är inte mycket bättre  / och ändå har det blivit så populärt / varje år brinner det upp minst en stad i det här landet / hur ska det sluta / sot och aska och hålögda barn som förtvivlar ropar efter sin försvunna katt / ett jävla sätt / eld kan sannerligen ställa till det / men egentligen har jag inga fördomar mot eld / jag skulle gärna ha en rejäl brasa här uppe på vintern / men det får jag inte / det är strängeligen förbjudet / det skulle se snyggt ut om eldvakten tuttade på sitt eget torn / då skulle jag få sparken direkt / men en kall vinterdag händer det att jag avundas pyromanerna / dom vet inte hur bra dom har det / ingen rök utan eld och ingen eld som inte avger värme / man har väl rätt att fantisera / om man fantiserar med måtta / fantasi får aldrig urarta tills slams /men det är just det den ofta gör / i den här nya poesin där dom är för dumma och lata för att ens orka rimma /men alla yrken har förstås sina problem / pyromanyrket lär ha problem med att man får svarta händer / eller om det var tänder / och kommer dom på en som pyroman då ujujuj / då lägger dom inte fingrarna i kors / dödsstraff är väl det minsta / ujujuj / jag har sett en hel del avrättningar i mina dar / men på behaglig distans / avrättningar gör sig bäst på distans / eller inte alls / men om man slutade avrätta folk skulle dom säkert bara ställa till med allsköns sattyg / så det är väl lika bra avrätta dom med en gång / så är det gjort / och det är nog bättre att vara tornväktare än att vara pyroman / man har det  bra som man har det / om man tar det som man har det / snart dags igen / snart ska det bingas och bångas igen / men eftersom jag delvis tappat rösten har jag nattetid fått nådigt tillstånd att tuta i horn istället för att förstöra rösten med att vråla / det är nytt för i år / en försöksverksamhet skulle man kunna säga / och om jag då till exempel tutar tolv tut vet alla att klockan är tolv / och att stan inte håller på att brinna upp brukar dom fatta på köpet / folk är inte dumma när folk väl  fattar / jag är inte så bra på att tuta / inte än / men jag kan bli / man lär sig / "övning är prövning" som det står i någonstans /  Då är det dags...

Och Torn-Pelle tutar i sin trumpet något som låter  märkligt likt något Louis Armstrong kunde ha tutat till 1927.

... så där ja / det lät bättre än igår / då har dom bara att somna om / en del har det bra / andra är tornväktare / men det är bra det med / man vet vad man har / så länge man har vettet kvar / så länge man får behålla maten / så länge man får behålla jobbet / så länge man får behålla humöret / så länge så länge så länge."

TORN-PELLES MONOLOG 1/

Tid: Artonhundrakallt.

Plats: Ett kyrktorn i Uppsala.

Bing-bång som upphör!

Torn- Pelle: Jag  är döv / men i gengäld är jag vis / döv blir man av klockklang / vis blir man av visdom / om man delar bostad med kyrkklockor blir man döv / det behöver man inte vara vis för att fatta / om man inte är döv här är man dum / och om man är dum är man inte vis / men kyrkklockor har den stora fördelen att dom håller trollen borta / jag har inte sett ett troll på år och dag / det fungerar alltså / förr fanns det gott om troll här i Uppsala-krokarna /  det fanns fler troll än folk när det var som värst / säger man / och trollen kastade sten på kyrkan / trollen åt upp boskapen / och trollen betedde sig illa mot ljushåriga töser / som det fanns gott om på den tiden / nu är trollen borta / så gott som borta / det kan förstås finnas kvar enstaka troll i studentkretsar / eller där man är militär / i kaserner eller i matlag / där det ändå inte spelar någon roll med troll / men idag är allt det där historia / för idag är allt gammalt historia / och imorgon är idag historia / och igår är idag så historiskt att det är helt bortglömt / allt glöms bort / och alla försvinner spårlöst / alla utom Torn-Pelle / den ende som har evigt liv är Torn-Pelle / och det är jag / delvis / det kommer alltid att finnas en Torn-Pelle / men det kommer aldrig att vara samma person / sonen tar över / och sen tar hans son över / och så vidare / yrket går i arv precis som kungayrket / kungen var nyligen här på besök för ett tiotal år sen / jag kommer inte ihåg precis vilket nummer kungen hade / men det var i alla fall ett högt nummer / men ändå var han inte ett dugg höjdrädd /  höjdrädd var han inte men  han var väldigt lat / dom brukar visst ofta vara det kungarna / så dom fick bära upp han hit / jag gjorde honnör och vrålade : "Ers majestät! Klockan är nytreslagen! Och hela samhället  är under god kontroll!" /  jag tyckte det var bra sagt med tanke på att jag vart ganska paff när kungen plötsligt stack upp huvudet genom matluckan / "Bra-bra!" svarade Kungen / tänk vilken förmåga att hitta de rätta orden en del kungar har / och sen bar dom ner kungen igen / det var en kort visit / och jag antar att han fortsatte att styra och ställa när han väl kommit ner på jorden / fast det är förstås orättvist att en del är kungar/ när så många andra inte är kungar / men vem har sagt att något ska vara rättvist / i alla fall inte kungen /inte vad jag har hört / och en annan gång var ärkebiskopen här och hälsade på / fast då var jag redan helt döv / men jag tror det var ärkebiskopen för det stack upp en sån där tehuva som dom alltid har på sig när det är helg genom matluckan  / men han bar dom inte / han fick vackert gå själv / men han flåsa så jag skulle ändå inte ha hört va han sa / om han nu sa något / en del präster är tystlåtna utanför jobbet har jag hört / och så for han ner igen / alla far ner igen utom jag / jag har inget med de nedre regionerna att göra / det där jordiska bryr jag mig inte om / om dom sköter sitt så sköter jag mitt / som jag alltid brukar säga / om jag inte kommer på något bättre att säga / det är svårt att komma på något nytt att säga när man är gammal / men jag har inte alltid varit gammal / långt därifrån / en gång var jag ung / och inte nog med det/ en gång var jag till och med ett barn / då har det gått långt / då har det gått lång tid / jag var nog bara tolv när min far tvingade upp mig hit / jag grät och jag skrek och jag bet och jag bad / men vad hjälpte det / inte hjälpte det / inte ett dugg / och sen gick han ner igen / han också / och sen dog han / antar jag / det bör ha varit bland det sista han gjorde/ gissar jag / och sen den dagen är jag här / han hette också Torn-Pelle/ eller hette och hette / det där med att heta är en vanesak /första året här uppe var värst / och värst av allt var alla fåglar som flög ut in in / bara för att man saknar glasrutor tror visst fåglarna att det är fritt fram att flyga ut och in i bostaden hur som helst / ett jävla sätt / finns det något dummare än en dum duva / det skulle i så fall vara en berusad tornfalk / jag hatar fåglar och kajorna ska vi bara inte tala om / det gör dom själva så bra / på latin som är ett jävla språk / latin är rena grekiskan för mig  som i stort sett saknar högre utbildning / högre än vadå kan man fråga /men jag har kommit mig upp ganska bra ändå / men   att svenska fåglar ska kunna svära på god svenska känns mest naturligt för mig / men efter första året blev jag van vid fåglar och annan skit / vanan gör mycket när det gäller att vänja sig / och det här nya med att barn skulle ha rätt att välja själva hade man ännu inte hittat på / så det var bara att lyda / "Att lyda eller att lida, du har bara att välja!" / sa man då / och då blev det så / livet har väl inte alltid varit rättvist / men "Orättvisan upplevs som trivsam om den delas av alla!" / sa man också / man sa så mycket / tur man är döv / men jag är inte ett dugg rädd för ett rättvist samhälle / det ska väl gå det med / har man levt så länge som jag är man vid vid att samhällen kommer och går / häromåret blåste det in en pamflett genom det där fönstret / det blåser ofta i Uppsala så det strider mot naturlagarna / och lagar som ingen lyder är dåliga lagar /  och det visade sig vara en röd liten pamflett som handlade om att krossa kungen / och mosa samhället till snus / och slå prästerna i skallen med tunga biblar / och vrida vapnen ur munnen på militären / och allt vad det nu var / ja allt det där nya dom hittat på där nere när dom inte haft något viktigare för sig / jag hör inte så bra men jag är desto bättre på att läsa mellan raderna / så varför inte, sa jag till mig själv / gärna för mig, fortsatte jag / langa hit ett rättvist samhälle så får jag se om jag trivs / och trivs jag inte återgår jag helt enkelt till det gamla samhället / inga problem / ingen skada skedd / jag har inget emot nymodigheter / tvärtom / att dom införde en ny religion var bara bra /  asatron hade många fördelar  visst / men den misslyckades helt med att bekämpa trollen / att bekämpa troll med hammare var dömt att misslyckas / och även om ett nytt samhälle inte skulle bli ett bättre samhälle skulle det i alla fall bli lite omväxling / och jag har inte heller några invändningar mot likalön / men ingen skulle vilja ha likalön med mig /jag har nämligen ingen lön / men i gengäld har jag fast bostad / och så gott som varje dag får jag mat genom den här luckan / och det är inget fel på maten / det är bara aptiten som ibland är dålig / det har med åldern att göra / och med maten / det är inte alltid man är sugen på mögel / men för det mesta känner jag mig frisk / det beror på den friska luften / friskare luft än så här har ingen i hela Uppsala / ibland är luften så frisk att det är storm /  då binder jag fast allt som går att binda fast / ibland är det  ett under att man inte blåser bort själv / men det är inget fel på under/ och skulle jag ändå blåsa ut genom ett fönster skulle sonen ta över / inga problem / det kommer alltid att finnas en Torn-Pelle / alltid / fast jag har förstås inte frågat sonen om han vill ta över  / det gjorde inte min far heller / frågar man för mycket riskerar man att få för många svar / och ett fast arbete är inte att förakta / och fastare än så här kan ett arbete inte gärna bli / inte gärna.

Men nu är det matdags! En hand sträcker upp en matbricka genom luckan ! Som genast stängs igen!